Det har varit en intressant och intensiv vecka. Huvudet är fyllt med intryck, tankar, idéer och tolkningar. Workshopen med temat Jag, du och vi som pågick mellan tisdag och torsdag var jättespännande. Att genom att se in i sig själva, sedan i någon annan, och sedan gemensamt med andra, för att sedan återgå till att självporträttera sig själv i form av en skulptur, har verkligen varit en process. Både på det yttre, rent praktiska, och det inre, känslomässiga planet.
Mitt självporträtt baserades på ett ord ur trädet från den inledande övningen. Värmland. För det är där jag kommer ifrån, där jag har mitt ursprung, som ju är hela grunden till mitt jag. Mina valda föremål, lejonet och ankan, fick bli det centrala i min skulptur. Och Värmland fick helt enkelt bli deras hem, där jag med simpelt tidningspapper, tejp och några knappnålar ville återskapa ett slags skogsrum för dem, att känna sig trygga och hemma i. Och just ordet trygg var det jag valde av de nya lappar som den opponerande gruppen hade skrivit om min tafatta skulptur. Trygghet är nämligen extremt viktigt för mig nu som vuxen, för jag har saknat det under hela min barndom. Därför är Värmland väldigt bitterljuvt och tveeggat för mig. Samtidigt som jag älskar min hemvist, med dess vackra natur och allt, så finns ett inre hat mot Värmland. Det är liksom en brottsplats för otrevligheter som följde mig under hela min uppväxt tills jag flyttade därifrån.
Att Värmland skulle bli min egen sinnebild av mig själv i den här övningen, känns lite överväldigande. För det finns så himla mycket annat som jag anser personifierar eller symboliserar mig mycket mer. Tecknandet, musiken, kärleken. Men uppenbart är Värmland, och det jag bär med mig från mina första tjugo år i livet där, fortfarande laddat och betydelsfullt för mig. Fast jag inte trodde det. Så dessa tre dagar innebar en enorm självrannsakan för min del. Väldigt givande.
Givande passar också in mycket bra på fredagens övning med Tarja. Var och en av oss fick välja varsin sten, att under tjugo minuter teckna av, rakt upp och ner. Efter det skulle vi omvandla denna sten till en tonåring. Vilka mänskliga egenskaper kunde jag utvinna ur min sten? Stenen var i själva verket en asfaltsklump, svart, oregelbunden och tung. Visionen av tonåringen var omedelbar, en svårmodig, arg trettonårig flicka utan självkänsla och med ett stort självförakt. Och jag blev nöjd med min gestaltning. Att sedan bilda grupper med varandras tonåringar i klassen - vilka av dessa som möjligen skulle kunna umgås - var otroligt intressant. Det är faktiskt som om jag har lärt känna en ny människa. Linnea, som jag döpt min sten-tonåring till, har nog en hel del att berätta som hon håller hårt inom sig själv, och jag kan nog tänka mig att arbeta vidare med henne som karaktär. Det var väldigt nyttigt att se på tonåringar på det här sättet, att på något sätt ta deras perspektiv. Användbart!
Dagens länk knyter jag an till min skulptur från workshopen, nämligen en (betydligt snyggare) skapelse av designern Gary Harvey: http://garyharveycreative.com/ (klicka på länken till London Fashion Week).
/S
