Reflektion v.42

Fredag vecka 42. Om ytterligare tio ynka veckor är det här året slut, och man får signera alla sina teckningar 2010 istället. Tydligen är vintern redan här (lite i alla fall) för det har snöat på mig idag.
Det som lever kvar av min knappa skolvecka så här på obligatoriska bloggdagen är Pecha Kucha.
Jag har läst de tre gångna terminerna på inriktningen Mediekunskap. Där jobbade vi ganska mycket med PowerPoint. Notera att "ganska mycket" är en underdrift. I princip allt knöts till att i slutändan bli en PP-presentation. Men begreppet Pecha Kucha nämndes aldrig.
Och det tycker jag är synd. För min bild av PowerPoint har blivit en stel textfylld skärm med enda syfte att ge information och kunskap, ofta i anknytning till att någon föreläser om just det som står på skärmen. Med Pecha Kucha kan man göra nåt helt annat. Helt plötsligt kan du faktiskt berätta nånting, utan att rent informera.
Jag tycker att en bra PP-presentation ska vara som en bra barnbok. Det finns liksom ingen vits att ha exakt samma information på den där skärmen som den man som föreläsare ger verbalt. I en barnbok med illustrationer finns det heller ingen vits att teckningarna visar just det som står i texten på samma sida. Det måste ge nåt mer, nåt annat.
Och just det tycker jag man kan med en Pecha Kucha. Visst, bildspelet och den muntliga redogörelsen avhandlar samma ämne, men på varsitt sätt. Mycket bra.
För jag är ofta kritisk till att man som talare/föreläsare tenderar att bli så låst vid en position intill sin dator när man visar en sedvanlig PP-presentation. Man står där och trycker på framåt-pilen i tid och otid, och håller mer fokus på skärmen än på åhörarna. Genom att arbeta mer Pecha Kucha-likt kan man frigöra sig i tal och rörelse, och vara oberoende av skärmen och datorn. Rent av inspirerande faktiskt.

Vad min Pecha Kucha handlar om? Ja, förutom att det rör "min samling" tänker jag inte avslöja så mycket. Men det handlar typ om det här, och även nedanstående bild kanske kan ge en ledtråd. Härnäst samlar jag mig inför en lång VFU-period, ska bli spännande och roligt. Åter igen vecka 48. Då är det bara fyra veckor kvar på året.

/S

Reflektion v.37 (igen!)

”Det offentliga rummet.”
Något som man vill förändra eller förbättra i alla vi människors rum; samhället. Det var vad som levde kvar i mitt huvud när Mattias hade förklarat uppgiften för mig.
Jag tänkte genast på ett visst rum i det här stora samhällsrummet – en yta där bekanta och obekanta vistas med samma syfte under kortare eller längre tid. Busskuren.
Jag åker inte särskilt mycket buss. Hellre går jag. Men under promenaderna passerar jag en hel del busskurer. Och vissa mår bättre än andra. I Rannebergens centrum, där jag bor, finns en busskur som mår väldigt dåligt.
Det är sällan en helg passerar utan att denna busskur blir sönderslagen, krossad och vandaliserad. Ofta möts jag av denna syn på söndagsmorgnarna, när jag går förbi de trasiga rutorna och trampar på glasbitarna. Den direkta känslan är jag blir förbannad. Förbannad på att de som förstör kuren uppenbarligen inte förstår att reparationerna av kuren kostar massor med pengar – våra, folkets pengar, som de själva eller deras föräldrar betalar i skatt. Jag antar att de är medvetna att de förstör för andra, och de bryr sig säkert inte om det (kanske gillar det till och med). Men de förstör ju faktiskt för sig själva. De får ju själva bidra ekonomiskt till att laga kuren.
Sen, när ilskan har lagt sig, börjar jag tänka kring hur de här busskurs-misshandlarna har det. I sina liv. Varför slår de sönder kuren hela tiden? Vad är det som triggar dem? Är det kanske rent av en enskild person, eller är de flera tillsammans? Och är det samma personer varje gång? Slår de på grund av missnöje, som en revolt eller en demonstration, eller gör de det av lust, av nöje? Har de ett behov av att slå sönder saker? Slår de annat än glasrutor? Skulle de kunna slå ett djur? Ett barn? Sin mamma?

Många frågor väcks. Också kring hur mycket jag kan påverka med en helgs arbete, utan att själv kränka eller inkräkta på det offentliga rummet.

Jag beslutade mig helt enkelt för att fokusera på en avledande manöver. Jag kanske inte kan hindra dessa personer från att vandalisera, men åtminstone att vandalisera just busskuren. Min idé blev att ge dem ett substitut. Som, vem vet, förhoppningsvis eventuellt kan få dem att tänka till lite också. Innan de slår.
Jag placerade ut en nallebjörn i busskuren, med en skylt om halsen där texten löd: ”Till dig som brukar slå sönder den här busskuren: Slå mig istället! Mig behöver ingen hjälpa till att laga för sina skattepengar.”

Till en början tänkte jag använda mig själv som slagpåse, ståendes där med samma skylt om halsen. Men så dök scenariot upp, att om de rent hypotetiskt faktiskt skulle slå mig, skulle det ju också kosta samhällsresurser att vårda mig på sjukhus, för en dålig sak. Det är ju aldrig rättfärdigat att slå någon, för att skydda något annat menar jag.
Därför fick det bli den här nallebjörnen, som ju i sig symboliserar det oskyldiga och goda, det harmlösa.

Typiskt nog hade kuren precis blivit lagad vid fototillfället, så jag fick inte med glassplittret som jag hade hoppats på. Men för de boende i Rannebergen, som lika ofta som jag ser de krossade rutorna, går ju min poäng och mitt budskap med installationen fram ändå. Tror jag. Och det är väl det som är det väsentliga, när man känner att man har nåt viktigt att säga – att folk på ett eller annat sätt hör en och tar det till sig.