Reflektion v.39

Är det bara jag, eller var det inte fredag alldeles nyss..? Satt inte jag och skrev förra veckans obligatoriska inlägg typ igår? Nej, det har redan gått en vecka. Nog den snabbaste i världshistorien. Man brukar ju säga att tiden går fort när man har roligt, men den kan tydligen gå jäkligt kvickt även när man inte är så road. För inte har det här varit världens skojigaste vecka, direkt. Eftersom jag spenderat måndag, tisdag och onsdag med en sond i matstrupen och tejp i halva ansiktet har jag inte varit med på några sokratiska samtal eller några seminarier på Världskulturmuseet. Men för att knyta an till dagens föreläsning med Fredric Gunve, om närvaro och frånvaro, har jag varit väldigt närvarande i skolarbetet även om jag fysiskt varit frånvarande. Jepp, där fick jag minsann till det. Jag har under den gångna helgen och början av denna vecka gjort mina intervjuer till VFU-uppgiften. Det var mycket roligt och intressant! Har även läst relevant litteratur och så smått påbörjat en sammanställning av intervjumaterialet - som kommer att visa på en hel del paralleller, vilket för mig var ganska otippat från början.

Om jag återgår till dagens och torsdagens föreläsningar och ska försöka sammanfatta dessa, blir det nog förvirring som förklarar det bäst. Inte ett ont ord om föreläsarna - de var mycket kunniga och härliga att lyssna på. Nej, det onda ordet ska snarare riktas mot mig, för att jag känner att jag inte har kunnat ta emot deras information och omvandla den till något rationellt och påtagligt för egen del. Just nu, så här efteråt, vet jag varken upp eller ner eller ut och in. Jag känner inget alls tror jag. Snacka om att ha varit fysiskt närvarande men mentalt frånvarande. I mitt huvud var jag hemma under täcket med gardinerna fördragna, i djup sömn. Och det är väl just detta - att försöka fånga den mentalt frånvarande eleven - som blir en framstående daglig uppgift i mitt kommande läraryrke så småningom.
Det starkaste intrycket som lever kvar nu på kvällskvisten är att Fredric Gunve spelade Mudhoney, vilket gjorde mig så himla lycklig, eftersom de legat lite glömska och helt plötsligt bara ploppade upp igen - där, mitt under lektionen. Så nu har jag snöat in mig, och lyssnar bara på detta band som utgjorde en stor del av min musikaliska identitet under högstadiet. Men kollar ni in denna länk får ni se vilken musikvideo den femtonåriga Sara absolut inte kunde få nog av:
http://www.youtube.com/watch?v=kWUil383us4

Och ja, jag är en stor beundrare av nostalgi. Trevlig helg!