Vill börja med att säga att jag är fullkomligt extatisk eftersom min bok kommit idag. Skärpan och kulörerna i trycket är helt perfekt, och jag är så glad! För jag var riktigt nervös över det...
Men nu behöver jag inte grubbla över det mer - underbart!
Jag är därmed nöjd med mitt val att göra boken hos solentro.se. Visst, jag har ju inte kunnat få precis allt exakt som jag vill, men det är sådant som jag bara får acceptera utifrån rådande förutsättningar. Hade tidsramen och de ekonomiska tillgångarna varit större, hade jag kanske kunnat vända mig till ett riktigt tryckeri (så att säga) och kunna utarbeta boken punkt och pricka efter mina idéer. Nu har det alltså inte blivit så fullt ut, och det är två saker som jag kan önska hade gått att lösa på annat sätt. Exempelvis har jag inte kunnat få en heltäckande bild på bokens framsida, då Solentros bestämmelser helt enkelt är sådana. Den bild som i sin tur är på framsidan, går inte att justera över ytan, utan placeras förhållandevis högt upp för att ge plats åt en titel under. Vilket jag inte ville ha, ju. Så det är kanske lite väl mycket luft under bilden på framsidan. Men, men... Jag tycker å andra sidan inte att just detta stör eller negativt påverkar bokens innehåll, och hur konflikten som sådan gestaltas. Det är helt enkelt bara en fråga om positionering och form. Jag hade under en kort sekund tanken på att klistra dit en titel ändå, för hand, för att balansera framsidans layout. Men risken är att jag sabbar det helhetliga, att ju allt är tryckt och rent, liksom. Så det törs jag inte. Den andra grejen som gnager en pytteliten smula, är att sista sidan i boken är en produktplacering för Solentro som företag. Det täcker inte hela sidan, men för mig som "upphovsman" kan jag känna att det inkräktar på mitt verk. Även här tänkte jag för samma lilla sekund att jag skulle kunna klistra något över. Fast av samma anledning som jag nyss nämnde gällande framsidan, så törs jag verkligen inte det. Jag vill absolut inte förstöra boken nu när jag fått den i så himla fint tryck. Så jag får helt enkelt svälja att företaget får sälja in sig själva på ett litet hörn. Även om det känns trångt i halsen.
Idag hade vi gestaltningsseminarium, som var otroligt konstruktivt för mig. Jag vill rikta ett varmt tack till vår handledare Nike för att hon så självklart och förståeligt beskriver hur vi bör tänka och förhålla oss till arbetsprocessen. Jag har nu ändrat mig kring hur jag tänkt att ställa ut boken, och återgått till nån slags ursprunglig tanke. Först var idén att jag i sin enkelhet skulle presentera boken lättillgängligt på ett podium eller liknande. Men sedan blev jag rädd. Det kanske inte skulle räcka så? Det kanske skulle se för platt ut, med den lilla klena boken rätt upp och ner på en låda? Så jag funderade vidare kring att skapa en miljö, av barnslig karaktär, för boken att vistas i, vilket jag ju nämnt i tidigare inlägg.
När Nike fick höra detta, frågade hon om jag var rädd för att boken inte var bra nog för att kunna bära upp sig själv. Och det är jag ju inte. Jag tycker att boken är bra, jag kan stå för det, och det är ju den jag vill visa. Därför backade jag ett stort steg bakåt från idén med kuddhörnan, och bestämde mig istället för att presentera boken på en stol. Jag hittade en mycket vacker vit trästol med tygklädd dyna på skolan som jag paxade med en lapp, och hoppas verkligen att jag kan låna den under utställningen. Den skulle passa jättefint ihop med boken, då de båda är enkla och avskalade till utseendet. Därtill inbjuder ju stolen förhoppningsvis betraktaren att sätta sig ner och titta i boken.
Faktiskt, när jag släppte tanken på den färgglada kuddhörnan under seminariet, kändes det som en enorm befrielse! En stol i all sin enkelhet känns så oerhört mycket mer bekvämt, naturligt och rätt för mig i det här sammanhanget.
Nu ska jag bara försöka njuta och glädja mig åt att trycket blev så sjukt bra, och inte tänka på de där smådetaljerna layoutmässigt som jag varken kunde lösa på förhand, eller med framgång kan fixa nu efteråt. Innehållet är ju gestaltningen, det är det som ska tala. Och det hoppas jag verkligen att det gör!
/S
