Jag är en sån som tänker för mycket. Så inledde jag texten vi skrev på tisdagens lektion med Mattias. Men jag hade lika gärna kunnat skriva "jag är en sån som är sjukt jämt." För det är jag. Förhoppningen den här hösten var att pojkvännens helmysiga lägenhet i Halmstad skulle vara mitt andra hem, men det har snarare förlagts till sjukhuset. Fyra gånger på lika många veckor har jag legat på en sån där pappersöverdragen sjukhussäng. Jag har en kronisk magsjukdom, som innebär att hela systemet med tarmar och allt inte funkar som det ska. Resultatet blir en massa smärta varje dag, plus värdelöst immunförsvar, plus trötthet eftersom jag har så ont hela tiden. Nu tänker ni säkert "jaha, men vad har detta med bloggen att göra?" Jo, det har det på grund av att min crappy mage inkräktar på skolarbetet (och på allt annat såklart, men det har inte med bloggen att göra). Som Nikes övning den här veckan till exempel. Istället för att göra den i skolan har jag gjort den på sjukhuset. Funkade hur bra som helst, men ändå. Det är ju inte precis den ultimata situationen kanske. Egentligen gillar jag inte prata om det här. Alls. Inte för att det är ett känsligt ämne - verkligen inte - utan för att jag inte vill sätta epitetet på mig själv som sjuk. Jag vill inte definiera mig själv som sjuk. Det finns ju så mycket annat jag är. Till exempel är jag en sån som har grym disciplin, som är bra på att komplettera. Eftersom jag missar så mycket ibland. Så har det varit under hela lärarutbildningen, i drygt två års tid. Och det har gått hur bra som helst.
Så, nu släpper jag det och fokuserar på Nikes övning. Att göra så som jag inte brukar. Göra tvärtom. Och göra mycket. Det var vad hon sa till mig. OK, vad börjar jag med nu då? Jag är högerhänt och ritar nästan alltid med svart. Och jag ritar i princip bara människor, gärna ansikten, för jag tycker så mycket om deras uttryck. Och jag tycker om att ta god tid på mig, så att allt jag gör blir så bra som möjligt. I Nikes övning försökte jag vända på allt det där. Skitsvårt! Jag använde med vänster hand, en massa kulörer, och ritade inte en enda människa. Jag ritade av prylar istället, på tid. Mellan trettio sekunder och en minut. Det blev över fyrtio bilder, skisser och knasiga collage sammantaget. Det blev verkligen fult. Och det är just det jag försöker ta till mig - att våga visa upp sådant jag själv tycker är skräp. Jag beundrar dem som tecknar enkelt och skissartat, och de som målar färgstarkt. Jag tycker verkligen att det är jättevackert. Men när jag gör nåt sånt, ja, då blir det alltså skräp. Fast å andra sidan, vad är så dumt med det? Varför kan jag inte visa upp skräp? Grejen med att jag tecknar, och att jag har tecknat varje dag sedan innan jag kunde gå, är ju för att det är roligt. Och det var ju lika roligt att rita mobiltelefoner och plastflaskor med färgpennor i vänster hand på trettio sekunder, som det är att göra gigantiska porträtt i tusch med rätt (höger) hand under ett halvårs tid. För det är själva görandet som är det väsentliga. Inte resultatet. Länken idag går till en snubbe som fixar det där kulörta som jag inte gör: http://images.google.se/images?hl=sv&source=hp&q=matisse&um=1&ie=UTF-8&sa=N&tab=wi
