Något litet kräkmonster invaderade min mage inatt, så idag mår jag inte värst bra för att uttrycka det milt. För att inte riskera seminariegruppens hälsa isolerar jag mig hemma med min filt och min hink.
Men jag tänkte berätta lite om konflikten jag har valt att utgå ifrån i gestaltningen. Eller, valt och valt, den finns ju där hela tiden redan.
Jag bär nämligen ständigt på en inre konflikt, och har så gjort under hela livet, och det rör
förhållningssättet till min pappa. Det här temat har jag skrivit och bearbetat en hel del under åren, men jag har aldrig jobbat med det ur gestaltningssynpunkt, och därför känns det här både
spännande, utmanande och rätt så skrämmande.
För att sammanfatta kan jag säga att han inte varit någon föredömlig fadersfigur och förälder, och han har åsamkat mig mycket smärta, och så även övriga familjen, men jag ska försöka hålla dem utanför det här.
Konflikten i mig består av, å ena sidan; den duktiga, kärleksfulla dottern som bara vill stryka ett streck över allt som varit mellan oss, "för han är ju ändå min pappa", och jag kan känna en viss saknad ibland för att han inte är en del av mitt liv. Men det handlar snarare om pappa som roll, och inte personen som är just min pappa. Jag beundrar honom skyhögt för hans yrkes-professionalitet som hyllad pressfotograf, för att han är fantastisk kunnig i sitt yrke.

Å andra sidan; en djup ilska, sorg och bitterhet över att min pappa varit så elak och svikit mig och familjen. Man pratar om termen curlingföräldrar, men jag var min pappas curlingdotter och gjorde redan som mycket liten allt för att han skulle vara så glad och harmonisk som möjligt. Det är dokumenterat att min pappa är psykopat och har en empatisk störning, vilket gör att han kan inte förstå att han på något sätt betett sig illa under så många år. Och det gör att han inte ser någon anledning att be om förlåtelse, han känner ingen skuld eller ånger.

Konflikten ligger alltså i att jag önskar och drömmer om att vi kan lösa alltihop, samtidigt som jag vet att det inte kommer att gå, jag har försökt så många gånger, och kan inte låtsas om att inget någonsin har hänt. Men även om jag är medveten om det, så vill jag så gärna fixa allt...

Jag har inte tänkt ut någon specifik gestaltningsform, men det finns många, många komponenter i detta, så jag tänker mig något slags berättande. Vanligtvis är jag tecknare och älskar mina tuschpennor, men jag tror att jag ska teckna väldigt sparsmakat i den här
gestaltningen. Hittills har jag skapat en liten antecknings- och skissbok där jag jag kladdar och skriver upp nyckelord som jag tycker är viktiga att belysa i det här projektet.

Varför jag vill göra detta? För att det här är jag, och det genomsyrar allt jag gör. Hittills har jag undvikit att använda mig själv när jag skapar, men i den här uppgiften såg jag möjligheten att våga göra det.

Nu ska jag återgå till att umgås med hinken.

/S