Skissboken och dess urval

Först och främst vill säga förlåt, förlåt, förlåt till ni goa tjejer i min basgrupp, för att jag har den oerhört kassa tajmingen att få vinterkräksjukan lagom till gestaltningsredovisningen! Men jag hoppas och tror verkligen att ni fixade det hela superbra utan mig. Eftersom jag inte var med på redovisningen idag då på grund av att jag måste ha en hink tillhanda hela tiden, kan jag kort sammanfatta hur vi tänkt kring vår gestaltning. Vi tog tidigt fasta på temat gränser, och tänkte på detta temat ur det intima perspektivet. Var går ens egna intima gränser? Hur nära är man beredd att komma någon annan? Och hur nära får någon annan komma en själv? Vad händer om någon kommer innanför den där gränsen, ens egna personliga sfär? Hur mycket större är denna sfär mot främlingar jämfört med människor man känner väl?
Vi ville knyta dessa tankegångar till skolans verksamhet. På många skolor finns idag restriktioner som hindrar lärare från att fysiskt röra vid sina elever, för att inte detta ska tolkas som antastning. I basgruppen hade vi olika erfarenheter av detta från vår tid som skolelever - jag uppskattade när en lärare klappade mig på axeln eller gav mig en kram, och såg detta som en bekräftelse på att jag blivit sedd. Var gränsen går för fysisk beröring är ju oerhört individuellt. En lärare kan ha ett fullkomligt oskyldigt uppsåt när den lägger armen om elevens axlar, men eleven kan ha helt andra ramar och uppfattningar om vad som känns okej och inte. Därför är denna fråga så komplex. Men att som vissa skolor ha ett förbud mot beröring, anser jag är en extrem åtgärd. Jag tycker att det sänder ut signaler om att all fysisk närhet därmed är av sexuell natur, och det är illavarslande. Att vara nära någon annan borde självklart kunna tolkas som simpel socialisering och medmänsklighet, och inte som attraktion och åtrå. Vårt samhälle är tillräckligt sexualiserat som det är.

Över till skissboken då. När den delades ut i september tog jag fasta på att försöka göra andra typer av bilder än vad jag gör annars. Jag tecknar, långsamt, noga och länge, med tusch.
Motiven är till nittionio procent människor. Rena linjer, många nyanser, skuggor och petiga detaljer. I skissboken tänkte jag alltså göra något annat. Jobba snabbt. Inte rita fint. Leka med andra tekniker än min invanda tuschpenna. Testa nya motiv. Lite mer abstrakt kanske.

Det är så jag främst har använt temat gränser, att tänka utanför mina egna sådana rent uttrycksmässigt. Men jag har också tänkt på gränser så som rent fysiska, och ur ett personligt identitetsperspektiv.

1.

Jag brukar nästan aldrig göra collage. Men när jag väl gör det tycker jag att det är skitkul, verkligen. Det är terapeutiskt, som att baka eller göra julkort. Det är också i min mening ett bra uttryckssätt när man vill påvisa något, framhålla något, tydliggöra något. Och det var vad jag ville med det här collaget. Det är få saker i samhället som gör mig så blint galen som den överböljande farsot som utnyttjar unga människors, främst unga tjejers, osäkerhet om sig själva. Alla dessa budskap, uppmaningar, tips och steg-för-steg-metoder om hur man ska klä sig, sminka sig, bete sig, äta och träna för att bli oemotståndlig – för någon annan. Det tycks vara det kvinnliga könets öde att vara en prydnad, att förverkliga betraktarens fantasi. Och det gör mig så ledsen, för jag vet vilka sår och sorger som skönhetsindustrin och sexhetsen lämnar i unga flickor, jag har mött dem både i klassrummet och i tjejgrupper på fritidsgårdar.

Jag brinner för det här ämnet och kan inte nog understryka vikten av att diskutera det, såväl med skolelever, dess föräldrar, kollegor och vänner – och producenter.

2.

Det non-figurativa är utmanande för mig. Därför tar det stort utrymme i min skissbok. Att den här bilden är utvald beror på att formen, kompositionen och det svartvita talar till mig. Det sistnämnda är ett signum för hur jag skapar, och det gör att jag satt min egen prägel på den här bilden, samtidigt som motivet och uttrycket är något nytt.

3.

När jag tänker på skissboken och vad som finns däri, är det den här bilden som poppar upp i huvudet. Eller, egentligen är det en serie om fyra stycken, där denna ingår. Jag älskar hösten och tycker att lönnlöv är oerhört vackra. Så, under promenad i oktober plockade jag upp fyra, gula löv från marken, monterade dem i fallande storleksordning i boken, och ritade små ornamentmönster på dem. Jag har inte skapat något med löv – eller något annat från trädsläktet för den delen – sedan grundskolan. Och även om det inte var min avsikt, så blev resultatet helt enkelt – naturligt - vackert.

4.

Att skapa med färger är sällsynt för mig. Jag tycker om att ha kulörer i min omgivning, men är inte färgglad som person, och därför känns det inte heller som ett naturligt uttryckssätt.

En dag mindes jag en skoluppgift från högstadiet, då vi sysslade med färgcirkeln. Vi skulle klippa ut nyanserna ur tidningar och montera i en cirkel på kartong. Jag vet att jag då tyckte att det var en rätt töntig och inte alls utmanande uppgift, men samtidigt så där harmonisk som nästan vad som helst kan bli av en sax och lite lim. Så i skissboken ville jag återskapa min färgcirkel, men inte alls lika utstuderad och ordnad som då det begav sig för sisådär tolv år sedan. Snarare något slags färgkaos.

5.

Även om jag försökt att avstå från människoporträtt i skissboken, har det ändå dykt upp ett par stycken. Denna bild var rent av den första jag gjorde. Egentligen gillar jag den inte alls. Det är en typisk telefonkladd som jag gjort i tusen upplagor, rädd flicka med ledsna ögon. Men skälet till att den får vara med bland dessa utvalda är att jag här brottats med de gränser som är viktigast för mig att dra. Det handlar om tiden. Jag tror ibland att jag är odödlig och vill gärna hinna med så mycket som möjligt. Och det medför att jag alldeles för ofta prioriterar bort det som jag i förbifarten tycker är onödigt, men som egentligen är det mest väsentliga för mig. Nämligen att göra ingenting. Något som jag hatar. Att ta det lugnt. Kan tyckas som busenkelt, men det är verkligen mitt livs eldprov. Jag vill ju gärna låtsas om att jag inte är kroniskt sjuk, det är en tanke som i ett längre perspektiv gör mig livrädd, och därför låtsas jag att allt är frid och fröjd. Vilket gör att jag i för stor utsträckning kör på för hårt, helt enkelt. Flickan på bilden är inte jag. Hon får bara symbolisera organismen som låter tiden ta makten över henne, istället för tvärtom.

/S